Tidigt imorse var jag i grannstaden för en snabbkoll hos tandregleringen. Det var kyligt, sådär vackert Londonkyligt, och det blåste lite grann. Det fanns en underlig känsla i luften, en ny känsla. En härlig känsla. Det var mycket folk ute, med tanke på hur tidigt det var. Trottoaren kändes lite extra promenadvänlig under mina gröna tygskor, allting var så närvarande, byggnaderna verkade högre och stoltare än förut, människorna verkade vara förenade på något vis, trots att var och en skötte sitt. Jag fick känslan av att vara långt, långt borta. Känslan av en nystart, på en ny plats, på äventyr, miltals hemifrån.

 

På bussen hem satt jag lutad mot rutan och lyssnade på Radical Face. Allt var så vackert och sorgligt på samma gång så att jag nästan började gråta helt utan anledning.

 

Det var en väldigt fin morgon.