TE.
Äckligt.
Jag har aldrig tyckt om te, faktiskt. Och jag måste säga att det är så himla synd. Det är mysigt, det är varmt, det passar i alla tänkbara situationer. Tidigmorgon-te som man dricker precis när himlen är randig och lagom aprikosfärgad, plugg-te och efterskolan-te som man smuttar på vid skrivbordet bara för att, eller en stor kopp avkopplande godnatt-te som står på sängbordet och luktar sött, så att man somnar snabbt och utan att tänka. Sedan har vi ju förmiddags-te och eftermiddags-te, som man dricker av ren vana eller mest för att det är så gott. Te i en termos på decemberutflykter. Juligt te, halloweente, somrigt te och höstigt te och brännande hett te och svalnat te och ljummet te. Med påse eller kryddor eller något annat trevligt som jag inte vet om. Eller bara te, vanligt te-te, som man dricker när som helst och vart som helst och som bränner sådär skönt på tungspetsen.

Jag måste lära mig att dricka te. Jag måste. Jag har insett att det är för fint för att undvikas.

Någon som vill komma på tebjudning någon dag snart? Hör av er, tack.